Tredje gången gillt

Jag vet så klart hur det blev så här. Jag har varit skadad och inte kört motorcykel på hundra år - men jäklar vad dålig jag känner mig varje gång jag kör numera. Körde ett pass i Södertälje med mysig gubbenduro, fint spår, sandigt, snabbt. Men avslutade dagen med att köra en runda där endurobröderna Olsen lagt ett nytt träningsspår. Hängde inte riktigt med på hur det var dfraget för plötsligt så gick det förbannat mycket nedåt och man insåg att "ner kommer men alltid men nu ska skiten upp". Kevin Olsen var där och körde sista passet innan EM i Slovakien och dundrade upp för branten som ingenting. Hur svårt kan det vara?  

Vi hade så klart alldeles för låg fart och hojen reste sig gång på gång precis i sista knixen innan krönet. Sjukt irriterande. "Fötterna på pinnarna, lägg vikt och se till att ha rejäl fart" var rådet från Kevin och det lät lättare än det var. Fick köra tre gånger innan vi fick upp hojarna. Det var liksom inga stilpoäng för vare sig mig eller polaren... Och allt vad extremenduro heter känns väldigt långt borta. 

Men bara nöta på, känns ju skönt att man - förhoppningsvis - bara kan bli bättre.