Fördubblade träningsmängden på en dag

Som jag skrev härintill; mycket träning har det inte blivit de senaste månaderna. Men man måste ju se till att ha något mål och eftersom Novemberkåsan i år är helt otänkbart (det är den väl kanske rent allmänt men man kan ju försöka i alla fall...) så istället anmälde jag mig till Gotland Grand National. Jag har en slags hatkärlek till att rejsa på Öjn. Det är litet långt dit, det är förbannat mycket folk och det kan bli sjukt lerigt nere på Allhage myr... Men det är en motorfest utan dess like, läckert med masstart och blir skönt häng med kompisarna. En spaweekend med lerinpackning.

Har man inte tränat tidigare så är det ju hög tid att starta. Man kan alltid köpa sig litet snabbare – varför tror ni att jag bytt till Sherco med KYB-fjädring?  – men inget slår ju att faktiskt ha timmar på motorcykeln. Eftersom jag kanske kört 1.5 timmar senaste åtta veckorna tänkte jag att min hemmklubbs tävling TMH 3-timmars borde vara ett bra träningspass. Sagt och gjort, i lördags var det dags för start. Tre timmar klassiskt endurospår mixat med crossbana. 

Startade inte i första led för jag är för långsam men var ändå med okej i starten, hade ett okej tempo. Precis som på Gotland gäller det att vara med. Bättre att falla tillbaka än att försöka kämpa sig om. Men det är oockså lite trångt i början. På en stenhäll får framförvarande förare problem, jag tar ett annat spår, bakhjulet spinner till och jag hamnar på sniskan. Woom, woom, woom, tappar 15 platser på det där känns det som.
Okej, på det igen och börja jaga. Ser polaren längre fram. Det är den bästa motivationen. Jobbar mig om och försöker just då se till att ha så hög fart som möjligt, lite psykologisk krigsföring oss kompisar emellan. Men lite senare ska jag köra om igen, tar ett tajtare spår där banan gör en 180-graderssväng. Men, det är runt en rotvälta och jag ser lite för sent den kraftiga rot som sticker fram i perfekt höjd för lårmuskeln. Hakar (givetvis) i byxbenet i den och medan jag blir hängande kvar i den flyger hojen två meter fram. Hade det här varit en tecknad serie hade det varit komiskt. Nu kör istället polaren om mig. Kanske lite komiskt ändå, när jag tänker efter.

Kroppen tar allt lite stryk. Efter en dryg timme börjar jag redan bli trött i höger hand och ryggen. Efter ytterligare en timme har jag börjat gå ner i källaren. Jag sitter allt mer. Tar varje tajt sväng som ursäkt för att sätta mig. Ryggmusklerna protesterar. Känner mig ganska värdelös. Man vet ju om när man kör osnyggt, eller hur? Det här är så osnyggt att inte ens min mamma skulle ha kunnat tycka att det såg bra ut.
Men det fina är att jag i alla fall har kört om polaren och har honom bakom mig. Hur mycket är inte det värt? Det sporrar mig. Måste hålla ihop det här, men vet ju aldrig. Ligger han 20 sekunder eller åtta minuter bakom. Ingen aning. 

Blir omkörd av Adam Andersson och Christopher Wiss och imponeras av farten. Det är skillnad på de som kan köra motorcykel och vi som önskar att vi kunde det. Men nu är det bara att nöta vidare. Har man sagt att man ska köra tre timmar så är det ju det som gäller, hur otränad man än är.

Passerar varvningen efter två timmar och dryga tjugo minuter. Räknar ut att jag hinner två varv till. Nedräkning. Men i en uppförsbacke spinner bakdäcket på fälgen och jag inser att det svajjiga intrycket tidigare nog inte bara var trötthet. Punktering. Bara att bryta och rulla tillbaka till depån. Sjukt surt på sitt sätt, men i ärlighetens namn så var 2.5 timmar också helt okej som träningspass. Kroppen tycker i alla fall det. Dagarna efter så är det knappt att jag tar mig ur sängen. Jag får liksom rulla ut ur den, för jag har så mycket träningsvärk i ryggen. Gubbkropp? Jo tack, det är väl det minsta man kan säga.

Polaren? Ja, han bröt ju inte, så den här tävlingen vann han. Det är nog det som svider allra mest. Men jag får ladda om inför Gotland. Måste ha revansch.  

Tack också till JPLPHOTO som fotograferade under tävlingen. Tror jag talar för alla förare när jag säger att det är grymt uppskattat!