Bild
Nästa artikelKul minnen från Gotland 2010
Publicerad 8 november 2017
Bloggen
Blev precis påmind om Gotland Grand National som gick för sju år sedan. Det var där och då jag fastnade i det här beroendet.
Inte helt praktiskt med en kort supermoto-framskärm, även om 2010 var ett hyffsat tort år på Gotland Grand National.
Text
Magnus Wassén
Jag har ju alltid kört motorcykel, eller rättare sagt sedan jag blev gammal nog att själv jobba ihop pengarna till dem. Jag ville så jäkla gärna ha en KX 80 men det blev det inte tal om hemma hos familjen Johansson, så det var först moppar och sedan 125:a efter många timmar gräsklippning och målerijobb på sommaren. Men för min del var motorcykelkörning likställt med asfalt. Helt ärligt fattade jag aldrig hur man kunde köra enduro, det var ju inga avåkningszoner och bara en massa träd i vägen. Livsfarligt.
Men 2010 hade jag en Husaberg FS 570, en supermotard, som jag fräste runt i stan på. Sjukt kul liten hoj, men ont om banor att köra motard på var det då i Stockholm och det blev ingen riktig träning. I samband med att det drog ihop sig till Gotland Grand National tänkte jag att ”hur svårt kan det vara” så jag skaffade ett set med offroadhjul stoppade en 5-liters bensindunk i ryggsäcken sankt några energikakor och tog hojen direkt till starten, för någon skåpbil hade jag inte.
Okej, jag hade förvisso sommarhus på Gotland så jag slapp i alla fall köra hela vägen från Stockholm.
Dumpade bensindunken i depån, tittade storögt på alla med gigantiska crossbussar och rullade bort till starten. Snacka om att jag klämde mig helt fel. Alla verkade vara proffs. En katt bland hermelinerna. Hjen hade både blinkers och registreringsplåt monterad. Och kort supermoto-framskärm. Men jag släppte i alla fall lite på fjädringen – som var mer anpassad för asfalt och hög fart än enduro – men någon större finess på förberedelserna var det inte. Minns att det också var ganska intressant att ha en 520 millimeters bromsskiva med grymt bett i fyrkolvsoket när man skulle bromsa på kalkstenen…
Men tävlingen var grymt kul, jag körde fyra varv, trött i armarna blev jag garanterat och hojen funkade över förväntan. Vilken maffig botten den motorn hade! Men redan vid målgång började det gå upp för mig att det här med enduro nog var något jag borde testa fler gånger och att man nog skulle behöva en mer anpassad hoj till det. Där och då klev man in i ett beroende som sedan dess har kostat en hel del svett och tusenlappar. Köpte mig en 250 tvåtakt samma vinter och på den vägen är det. Samtidigt så räddade antagligen enduro mig från roadracing, vilket antagligen hade blivit en privatekonomisk katastrof.
Husaberg 570 var för övrigt en fantastisk maskin, en sådan som jag egentligen fortfarande vill ha kvar.
Men 2010 hade jag en Husaberg FS 570, en supermotard, som jag fräste runt i stan på. Sjukt kul liten hoj, men ont om banor att köra motard på var det då i Stockholm och det blev ingen riktig träning. I samband med att det drog ihop sig till Gotland Grand National tänkte jag att ”hur svårt kan det vara” så jag skaffade ett set med offroadhjul stoppade en 5-liters bensindunk i ryggsäcken sankt några energikakor och tog hojen direkt till starten, för någon skåpbil hade jag inte.
Okej, jag hade förvisso sommarhus på Gotland så jag slapp i alla fall köra hela vägen från Stockholm.
Dumpade bensindunken i depån, tittade storögt på alla med gigantiska crossbussar och rullade bort till starten. Snacka om att jag klämde mig helt fel. Alla verkade vara proffs. En katt bland hermelinerna. Hjen hade både blinkers och registreringsplåt monterad. Och kort supermoto-framskärm. Men jag släppte i alla fall lite på fjädringen – som var mer anpassad för asfalt och hög fart än enduro – men någon större finess på förberedelserna var det inte. Minns att det också var ganska intressant att ha en 520 millimeters bromsskiva med grymt bett i fyrkolvsoket när man skulle bromsa på kalkstenen…
Men tävlingen var grymt kul, jag körde fyra varv, trött i armarna blev jag garanterat och hojen funkade över förväntan. Vilken maffig botten den motorn hade! Men redan vid målgång började det gå upp för mig att det här med enduro nog var något jag borde testa fler gånger och att man nog skulle behöva en mer anpassad hoj till det. Där och då klev man in i ett beroende som sedan dess har kostat en hel del svett och tusenlappar. Köpte mig en 250 tvåtakt samma vinter och på den vägen är det. Samtidigt så räddade antagligen enduro mig från roadracing, vilket antagligen hade blivit en privatekonomisk katastrof.
Husaberg 570 var för övrigt en fantastisk maskin, en sådan som jag egentligen fortfarande vill ha kvar.
