Kedjebrott och kamratskap

Kvällspasset med enduron började riktigt bra. Det är inte riktig vinter i Stockholm, men det är i alla fall fruset och har kommit litet vitt puder. Lampornas ljuskäglor dansade mellan tallarna, tempot var friskt och så fort vi stannade var det ett ångmoln kring oss. Vi var de tre musketörerna på flykt från TV-soffan och kvällen hade potential att bli riktigt jäkla superkul. 
Men Mr. Murphy lägger sig inte tidigt på torsdagar. Rätt som det var smällde det till, kraften försvann och blixtsnabbt drog jag in kopplingen. Kedjebrott…
Kedjan hann bli snyggt förpackad kring framdrevet, gick inte att rubba med handkraft. Och även om det skulle ha gått hade jag inte med något extra kedjelås. Och det borde jag kanske ha på sådana här körningar… I alla fall borde jag ha haft det just igår.

Vi stod mitt i litet stök-och-bröt, så att bogsera funkar tämligen dåligt. Istället var det bara att putta hojen ut till närmsta grusväg. Man kan tro att en KTM 350 EXC-F är lätt, det är den ju i vanliga fall, men om du tar bort ett litet kedjelås så kan jag säga att den blir förbannat tung. Och om man tror att det är jobbigt att köra enduro, är det ännu jobbigare att putta en enduro i en stenig uppförsbacke… 

Ut till grusvägen fick jag hjälp av min polare Mats som hjälpte till att dra, min puls var närmare 200 och det var synd att jag inte hade ett pulsband på mig, hade ju varit kul att få ett maxvärde - för max tror jag att det var. Mats tyckte i all fall att jag flåsade ungefär som om jag skulle föda barn. Medan Mats drog och slet, körde Stefan de andra två hojarna växelvis ut. Efter en halv evighet kunde vi i alla fall börja bogsera skrotet tillbaka till bussen. En händelserik och pulshöjande stund i skogen, men inte riktig så som det var tänkt. Det är dock i stunder som dessa som man är glad att ha sina vänner med sig. Kedjebrott visar på kamratskap.