Gammal kärlek rostar aldrig

Igår var det premiär för den lokala vintercupen, Östra Open. Grymt kul! Superfin bana, solsken och några enstaka minusgrader. Vad mer kan man kräva av livet? Fantastisk dag. Har haft ett uppehåll på snart sex veckor och inser att jag saknat det grymt mycket. Älskar att köra motorcykel! Snabbt gick det kanske inte för mig, men roligt var det.

Snabbt gick det däremot i elitklassen. Adam Andersson vann efter en hård fight med Pontus Högberg. Adam blev ju två i Novemberkåsan och kör för KTM i SM, ni fattar ju direkt hur ruggigt snabb han är. Men det som  var litet otippat, och förbannat kul, var att Pontus - som inledningsvis ledde loppet - körde en gammal Suzuki tvåtaktare från 2007. Respekt! Det handlar uppenbarligen inte alltid om att ha det nyaste, senaste, fränaste, för att kunna prestera. Pontus köring visar ju direkt att all ni som haft "gammal motorcykel" som ursäkt för att inte köra någon vintertävling i enduro får ta och hitta någon ny ursäkt. Och alla vi andra som var långt mycket långsammare med 2017 års modeller, ja vi får helt enkelt träna mer.  

Min egen körning var i paritet med vad man kan vänta sig - i mitten av motion - och det är ju bara att inse att man har en jäääkligt lång resa framför sig för att plocka de minuter som krävs. Jag behöver till att börja med kapa bort två minuter på ett varv som nu tar 21 minuter för att ens vara med högre upp i motionsklassen. Inte gjort i en handvändning. Men man måste ju ha något att sikta emot. Man måste ju ändå tro att man fortfarande kan lära sig något och bli snabbare, eller hur?