Bild
Nästa artikelFörbannade benbitar och klena muskler
Publicerad 2 september 2016
Bloggen
Så här i efterhand var det onödigt att slå sönder handen. Tre månader efter skadan är jag knappt ens tillbaka på ruta ett.
Men hojen går i alla fall bra... Alltid något!
Text
Magnus Wassén
Ett frakturer är inte så mycket att bråka om. Det får man inbland räkna med, speciellt med tanke på att jag ibland verkar ha en benstomme gjord utav glas. Jag lyckades få till en spiralfraktur på två ben i vänster hand i slutet av maj. Minns att jag på akuten satt och beräknade när jag skulle kunna köra igen. Tre veckor? Fyra? Jo, det kan man säga var lite väl optimistiskt.
Jag började köra igen i slutet av juli, två månader senare. Hämtade ut min nya KTM 350 EXC-F Six Days och började rehabkörning. Körde ett gäng dagar där i slutet av semestern som hade ett endurofokus. Brände av Karlskoga-banorna Tolen, Öfalla och Kilsta, fortsatte ner till Karlsborg för en fikautflykt med min kompis Linus, körde fartpass på de toksnabba banorna i Laxå och Hallsberg, hittade en ny bana i Kristinehamn och klämde in ytterligare en skogsmulleutflykt med en kompis som precis sett ljuset och köpt sig en enduro. Underbar endurovecka!
Totalt blev det väl 16 timmar den där första veckan och även om jag blev väldigt trött i handen tänkte jag att "musklerna kommer nog tillbaka snabbt". Men nu, sådär ytterligare fyra veckor senare börjar jag inse att det kanske vore bra att kolla upp det igen. Fingrarna är fortfarande krokiga och jag blir grymt trött i handen redan efter en timme. Är det blött och stenigt så att jag jobbar mer med kopplingen fantiserar jag om att skaffa Rekluse redan efter en halvtimme.
Litet nedslående blev jag dock efter att ha pratat med rehabläkaren på telefon idag. "Ja, styrkan kan ju ta ett halvår eller upp till ett år att få tillbaka..." Tack, för den. De där fyra veckorna jag satt på akuten och planerade för verkar nu bli fyra månader. Sjukt segt. Men det är väl bara att göra det bästa av situationen och försöka köra mer.
Jag började köra igen i slutet av juli, två månader senare. Hämtade ut min nya KTM 350 EXC-F Six Days och började rehabkörning. Körde ett gäng dagar där i slutet av semestern som hade ett endurofokus. Brände av Karlskoga-banorna Tolen, Öfalla och Kilsta, fortsatte ner till Karlsborg för en fikautflykt med min kompis Linus, körde fartpass på de toksnabba banorna i Laxå och Hallsberg, hittade en ny bana i Kristinehamn och klämde in ytterligare en skogsmulleutflykt med en kompis som precis sett ljuset och köpt sig en enduro. Underbar endurovecka!
Totalt blev det väl 16 timmar den där första veckan och även om jag blev väldigt trött i handen tänkte jag att "musklerna kommer nog tillbaka snabbt". Men nu, sådär ytterligare fyra veckor senare börjar jag inse att det kanske vore bra att kolla upp det igen. Fingrarna är fortfarande krokiga och jag blir grymt trött i handen redan efter en timme. Är det blött och stenigt så att jag jobbar mer med kopplingen fantiserar jag om att skaffa Rekluse redan efter en halvtimme.
Litet nedslående blev jag dock efter att ha pratat med rehabläkaren på telefon idag. "Ja, styrkan kan ju ta ett halvår eller upp till ett år att få tillbaka..." Tack, för den. De där fyra veckorna jag satt på akuten och planerade för verkar nu bli fyra månader. Sjukt segt. Men det är väl bara att göra det bästa av situationen och försöka köra mer.