Bild
Nästa artikelEtt lerigt 2017
Publicerad 26 december 2017
Bloggen
Så här vid julen känns det lämpligt att titta tillbaka på det gångna året. Hur var 2017? Efter sista körningen innan jul passade jag på att sammanfatta mitt år för mig själv.
Text
Magnus Wassén
För min del var 2017 planerat som litet av ett mellanår. 2016 var ett år med både ångest, glädje och träningshets inför Novemberkåsan och planen var att ta det lite lugnt. 2017 började med Östra Open, körde väl nästan alla deltävlingarna i serien och kan rekommendera det för alla. Grymt bra och välarrangerade tävlingar. Kul motstånd och många grymt duktiga förare.
En kul händelse tyckte jag var när Pontus Högberg ledde ett av loppen med sin gamla Suzuki tvåtaktare från 2007, han fick han ge sig för KTM-sponsrade Adam Andersson men en andraplats med det materialet borde ha känts som en seger. Pontus gav alla oss som kör nya hojar en knäpp på näsan. Det handlar uppenbarligen inte alltid om att ha det nyaste, senaste, fränaste, för att kunna prestera. Alla som haft "gammal motorcykel" som ursäkt för att inte köra någon tävling får hitta en ny ursäkt. Bara att träna mer helt enkelt.
Sedan blev jag farsa och då taggade jag ner ganska ordentligt på körningen. Som bäst två gånger i veckan, ofta bara en gång och många veckor helt utan körning. Dessutom mycket mindre träning rent generellt…
Det är ingen saknad i det, inte heller någon undanflykt, det var bara så jag prioriterade. Tävlade i princip noll och ingenting under sommaren, körde bara ett par race i Karlströms Cup för att få svart på vit hur dålig jag faktisk är. Bor du kring Mälaren och inte kör Karlström Cup har du något kul kvar att upptäcka. Grymt roliga tävlingar.
Men innan året hade jag satt upp tre mål, dels att testa en start i VRM och att i alla fall köra Gripendygnet, samt ett mål placeringsmässigt i GGN. Man måste ju ha mål i livet, eller hur?
Smygstartade sedan med start i Breddklassen i samband med SM-deltävlingen i Vingåker och det var ju en superfin tävling, kul spår och ett arrangemang jag vill köra igen. Nu var det väl lite väl blött stundtals men det var ju lika för alla… För er som inte vet vad VRM är så är det vad som kan kallas för "Gubb SM", en klass för oss över 40 som vill köra i SM-sammanhang. Veteran Riksmästerskapet står det för men, VRM är dock något kortare körsträcka än SM (eftersom vi är gamlingar) och Bredd är ytterligare något kortare än VRM.
Körde sedan VRM-klassen i sista SM och var tillfreds med att i all fall inte komma helt sist. Sjukt nöjd över att jag tog mig i kragen och ställde upp, istället för att skylla på att ”det är långt att åka själv” eller annan lam ursäkt. För mig är den här typen av tävlingar att ge sig ut på djupt vatten. Jag är motionär och tycker att det är coolt att bara starta samma race som hjältarna Ljunggren, Elowson och Persson. Bra nervositet innan tävlingen och spännande med något nytt.
Gripendygnet är en klassisk tävling som återuppstod 2017 och var superkul. 24 timmar enduro är ju en fantastiskt galen idé och blev en bra utmaning att göra med bara tre man i laget. Jäklar vad skoj det var inledningsvis, sedan tappade vi Stefan och då var det bara Mats och jag kvar. Samtidigt öppnade sig himlen och skapade ett såphalt underlag. Kan inte påstå att det var njutbart hela natten om vi säger så... Men vi gick i alla fall i mål.
Sedan avslutades säsongen med Gotland Grand National som ju var ett gyttjebad utan dess like. Jag har kört fem GGN och allihop har varit relativt torra historier. Hade satt upp som målsättning att bli topp 100 i senior och det klarade jag med minsta möjliga marginal då jag blev 97:a och det var jag nöjd med.
Ett bra enduroår? Ja, för sjutton! Förutom tävlingarna fick jag möjlighet att åka till Kanada och provköra nya Husqvarna TE 250i och 300i och fick dessutom i födelsedagspresent en träningsdag med Anders Eriksson av min bättre hälft.
Hojen, min KTM 350 EXC-F Six Days 2017 har varit suverän. Stor skillnad mot föregående generation och den har funkat kanonbra, framförallt efter att jag fick ordning på fjädringen med hjälp av Danne på Nolimits Suspension. Finns snart till salu hos MC-Sport i Västberga, dryga 140 timmar har den gått.
Jag har haft kul med all körning och framförallt fått massor med nya erfarenheter, vilket kanske är det viktigaste. Kanske inte blivit så mycket snabbare och inte kört så mycket, men det har varit skoj och det är det viktigaste för mig som motionär. Nu blir det klurande fram till nyår med vad det ska blir för mål för nästa år…
Har du själv satt några mål redan nu?
En kul händelse tyckte jag var när Pontus Högberg ledde ett av loppen med sin gamla Suzuki tvåtaktare från 2007, han fick han ge sig för KTM-sponsrade Adam Andersson men en andraplats med det materialet borde ha känts som en seger. Pontus gav alla oss som kör nya hojar en knäpp på näsan. Det handlar uppenbarligen inte alltid om att ha det nyaste, senaste, fränaste, för att kunna prestera. Alla som haft "gammal motorcykel" som ursäkt för att inte köra någon tävling får hitta en ny ursäkt. Bara att träna mer helt enkelt.
Sedan blev jag farsa och då taggade jag ner ganska ordentligt på körningen. Som bäst två gånger i veckan, ofta bara en gång och många veckor helt utan körning. Dessutom mycket mindre träning rent generellt…
Det är ingen saknad i det, inte heller någon undanflykt, det var bara så jag prioriterade. Tävlade i princip noll och ingenting under sommaren, körde bara ett par race i Karlströms Cup för att få svart på vit hur dålig jag faktisk är. Bor du kring Mälaren och inte kör Karlström Cup har du något kul kvar att upptäcka. Grymt roliga tävlingar.
Men innan året hade jag satt upp tre mål, dels att testa en start i VRM och att i alla fall köra Gripendygnet, samt ett mål placeringsmässigt i GGN. Man måste ju ha mål i livet, eller hur?
Smygstartade sedan med start i Breddklassen i samband med SM-deltävlingen i Vingåker och det var ju en superfin tävling, kul spår och ett arrangemang jag vill köra igen. Nu var det väl lite väl blött stundtals men det var ju lika för alla… För er som inte vet vad VRM är så är det vad som kan kallas för "Gubb SM", en klass för oss över 40 som vill köra i SM-sammanhang. Veteran Riksmästerskapet står det för men, VRM är dock något kortare körsträcka än SM (eftersom vi är gamlingar) och Bredd är ytterligare något kortare än VRM.
Körde sedan VRM-klassen i sista SM och var tillfreds med att i all fall inte komma helt sist. Sjukt nöjd över att jag tog mig i kragen och ställde upp, istället för att skylla på att ”det är långt att åka själv” eller annan lam ursäkt. För mig är den här typen av tävlingar att ge sig ut på djupt vatten. Jag är motionär och tycker att det är coolt att bara starta samma race som hjältarna Ljunggren, Elowson och Persson. Bra nervositet innan tävlingen och spännande med något nytt.
Gripendygnet är en klassisk tävling som återuppstod 2017 och var superkul. 24 timmar enduro är ju en fantastiskt galen idé och blev en bra utmaning att göra med bara tre man i laget. Jäklar vad skoj det var inledningsvis, sedan tappade vi Stefan och då var det bara Mats och jag kvar. Samtidigt öppnade sig himlen och skapade ett såphalt underlag. Kan inte påstå att det var njutbart hela natten om vi säger så... Men vi gick i alla fall i mål.
Sedan avslutades säsongen med Gotland Grand National som ju var ett gyttjebad utan dess like. Jag har kört fem GGN och allihop har varit relativt torra historier. Hade satt upp som målsättning att bli topp 100 i senior och det klarade jag med minsta möjliga marginal då jag blev 97:a och det var jag nöjd med.
Ett bra enduroår? Ja, för sjutton! Förutom tävlingarna fick jag möjlighet att åka till Kanada och provköra nya Husqvarna TE 250i och 300i och fick dessutom i födelsedagspresent en träningsdag med Anders Eriksson av min bättre hälft.
Hojen, min KTM 350 EXC-F Six Days 2017 har varit suverän. Stor skillnad mot föregående generation och den har funkat kanonbra, framförallt efter att jag fick ordning på fjädringen med hjälp av Danne på Nolimits Suspension. Finns snart till salu hos MC-Sport i Västberga, dryga 140 timmar har den gått.
Jag har haft kul med all körning och framförallt fått massor med nya erfarenheter, vilket kanske är det viktigaste. Kanske inte blivit så mycket snabbare och inte kört så mycket, men det har varit skoj och det är det viktigaste för mig som motionär. Nu blir det klurande fram till nyår med vad det ska blir för mål för nästa år…
Har du själv satt några mål redan nu?
