Bild
Nästa artikelBättre än Let's dance – alla dagar i veckan!
Publicerad 4 januari 2019
Bloggen
Abstinensen är stillad. Äntligen är knäet i alla fall så stabilt att jag kan börja utforska enklare spår. Men nog sitter mycket av problemen i huvudet...
Text
Magnus Wassén
Rehabträningen är själsdödande och man måste ju få känna att man lever lite under veckorna, eller hur? Körde första passet vid nyår. Så. Jäkla. Gött.
Hemma i Stockholm hinner jag sällan köra annat än mörkerkörning men jäklar vad skoj det är att dra ut efter middagen, lägga ett par timmar på att snurra runt i skogarna och sedan avsluta med en nattakaffe på väg hem. Äntligen! Det här har jag saknat enormt mycket. Känner att jag blir på bättre humör, rent generellt så antagligen tycker min fru att det här är ett lyft för hela familjen. :)
Det är egentligen konstigt att skogarna inte är fulla med fler enduronördar så här på nätterna. Ingen som störs. Vad gör ni? Kollar på Let's dance? Det här är bättre – alla dagar i veckan. Det här ger livsenergi.
Knäet är fortfarande inte helt hundra (och blir det kanske inte heller?) vilket känns i stalp och efter hopp när jag får en kraft som ska bromsas med knäet. Känner fortfarande av det rent allmänt. Man styr ju mycket med fötterna och när man ska ändra riktning snabbt så tycker jag att jag inte sätter tillräckligt med kraft i fotpinnarna. Men mest av allt så har skadan satt sig i huvudet. Kände direkt att jag ibland tvekar för att jag är litet rädd att behöva sätta ner foten, inte slår på ordentligt för att jag känner mig litet osäker och absolut inte vill vurpa. Sällan en bra förutsättning kan man konstatera. Men inget att gnälla över, bara att nöta på så kanske hjärnspökena försvinner tids nog.
Har nu kört test på lampan LUMONITE Leader så det ska jag se till att sammanställa här på sajten, tillsammans med ett par andra produkttester som exempelvis sadelöverdraget från Onegripper. Stay tuned!
Hemma i Stockholm hinner jag sällan köra annat än mörkerkörning men jäklar vad skoj det är att dra ut efter middagen, lägga ett par timmar på att snurra runt i skogarna och sedan avsluta med en nattakaffe på väg hem. Äntligen! Det här har jag saknat enormt mycket. Känner att jag blir på bättre humör, rent generellt så antagligen tycker min fru att det här är ett lyft för hela familjen. :)
Det är egentligen konstigt att skogarna inte är fulla med fler enduronördar så här på nätterna. Ingen som störs. Vad gör ni? Kollar på Let's dance? Det här är bättre – alla dagar i veckan. Det här ger livsenergi.
Knäet är fortfarande inte helt hundra (och blir det kanske inte heller?) vilket känns i stalp och efter hopp när jag får en kraft som ska bromsas med knäet. Känner fortfarande av det rent allmänt. Man styr ju mycket med fötterna och när man ska ändra riktning snabbt så tycker jag att jag inte sätter tillräckligt med kraft i fotpinnarna. Men mest av allt så har skadan satt sig i huvudet. Kände direkt att jag ibland tvekar för att jag är litet rädd att behöva sätta ner foten, inte slår på ordentligt för att jag känner mig litet osäker och absolut inte vill vurpa. Sällan en bra förutsättning kan man konstatera. Men inget att gnälla över, bara att nöta på så kanske hjärnspökena försvinner tids nog.
Har nu kört test på lampan LUMONITE Leader så det ska jag se till att sammanställa här på sajten, tillsammans med ett par andra produkttester som exempelvis sadelöverdraget från Onegripper. Stay tuned!